Har den senaste tiden funderat på olika saker som jag trott den sen jag var liten.

Har alltid trott att jag inte kommer att leva tills jag blir gammal, så långt jag kan minnas har jag alltid tänkt att jag kommer att dö ganska ung!
jag tror inte att jag kommer att klara av 35 års åldern, jag tro jag dör innan det faktisk.. ganska sjukt att vara så liten å tro så om sig själv, vad kan det bero på egentligen? dålig självkänsla? en längtan till döden? eller är det bara något alla får för sig?

jag har vart facinerad av döden hela mitt liv, har alltid över analyserat döden, den e så..hmm.. hemsk? ljuvlig? äkta? falsk? vad händer efter man dött? blir det vara svart? isåfall vad var meningen med livet? lever du igenom någon annan utan att minnas ditt tidigare liv? vad var meningen med livet? eller kommer du till ett annat ställe och har tagit lärdom av livet du levde?


Finns det himmelrike och helvete?



om helvetet finns så kan jag meddela alla att vi alla kommer att hamna där!
För vi var skapta för något helt annat, vi var inte skpta för att jobba och sträva efter pengar, vi var inte skapta för att massproducera eller ens leva det livet vi lever idag!
fiifan..

ses kanske på andra sidan! :D

"Jag har ingen aning vem du är längre...
jag känner inte dig, vet inget om ditt liv
bandet som vi hade tillsammans
är inte värt ett skit,
för du talar till mig som om jag vore dum
du ifrågersätter allt som om du vore kung"

Vi pratade här om dagen och jag förklarade att jag gärna ville ses och prata och tjata och bara vara men ditt svar till mig var att "nu startar vi företag tillsammans så då kan vi umgås när vi pratar om det" jag sa upprepade gånger att det var la fan ingen vänskap, men du sa joo det är det, det är så det är att bli vuxen..

Bli vuxen? skojjar du med mig? är det att bli vuxen? att inte kunna umgås med sina vänner på privat tid?
så vitt jag vet så umgås mamma och pappa med sina vänner utanför jobbet, men dom kanske fortfarande är små i psyket för jag menar dom är 48år? dom klassas väl som vuxna?

När jag sa imot så vägrade du att lyssna för att sedan komma med att "men vi har ju flickvänner, då kan vi umgås när alla ses" haha du driver med mig igen va?

Men nu har jag lovat mig själv att inte lägga ner energi på det, jag har lovat mig själv att jepp är det bara via vårat företag vi ska umgås så får det vara så, jag har klarat mig fint utan dig dessa månader och kommer nog att forsätta att klara mig fint!

Det var ett nöja ett lära känna dig privat, men nu stänger vi den dörren och öppnar den nya, vi får se om det är ett nöjje att lära känna dig affärsmässigt!

adjökens

Idag fyller jag och Caroline 6 månader tillsammans.
känns riktigt härligt och riktigt bra, det är sjukt att av dessa 6 månader så har vi bott tillsammans i 4 månader.
Under 6 månader så har vi gjort följande:

2 resor till norrköping
Vart i borås Djurpark
Vart även i kolmårdens djurpark
Vart i Malmö
Flytta ihop
liseberg

Ja man kan säjja att vi har gjort en hel del på 6 månader, just nu har vi väl en liten paus från alla äventyr men i januari så ska det nog börjas igen. då blir det Tropical island för hela slanten, kommer att bli riktigt riktigt härligt!


nu ska jag börja städa lite och få det fint tills Caroline kommer hem, då ska det nog ligga ett par rosor i sängen, lite tända ljus och en flaska vin, sen ska det firas :D



/Vasquez

Veckan eller de senaste månader har gått riktigt snabbt för mig, det känns som att jag inte ens hunnit blinka 3 gånger så befinner vi oss i en ny månad, visst är det skönt, men å andra sidan känns det riktigt segt och ångestfyllt.
Ångestfyllt för jag känner att jag inte riktigt gör det jag vill göra av mitt liv, inte när det gäller kärlek för där kan jag inte vara lyckligare, utan jag menar som individ, med jobb och projekt osv. Måste ta tag i saker innan jag sitter med ett barn i famnen och undrar hur fan jag ska göra nu haha

Idag hämtade brorsan upp mig för att åka och besikta hans bil, det gick utan problem och han hade inte fel på bilen, sen åkte vi vidare, han köpte en present tills hans tjej som fyller år nu den 18de och jag inhandlade dom sista presenterna till Caroline som fyller år den 3de :D
tror hon blir riktigt glad över dom faktiskt!

nu är jag iallafall hemma, har tryckt i mig 3 mackor och 3 kokta ägg och funderar vad jag ska laga till middag, vill ju gärna ha middagen klar innan Caroline kommer hem så när hon väl kommer så kan hon sätta sig och mätta sin lilla tjockismage :D

näe nu ska jag väl titta runt lite mer i internet för att se om det finns nått att skratta eller gråta till!

Fuck u så länge
pyss å krääm
/Vasquez

Detta var någon månad sedan.

Jag sitter på en krog med ett sällskap. Någon av människorna runt bordet känner jag, men de flesta är främlingar, kompisars kompisar. Vi har börjat trevande, det har krävts både ett och två glas vin för att föra upp oss på sådan nivå att vi kan prata med varandra på avslappnat sätt. Men det har alltså äntligen hänt. Vi har varit i helvetet och vänt. Det går bra för oss!

Vi har vinet att tacka för allt. Någon pratar plötsligt väldigt högt, en annan drar en lite för lång anekdot, en tredje börjar plötsligt tala väldigt mycket om pengar. Sina egna. Tydliga tecken på att man druckit. Själv sitter jag mest och lyssnar på detta samtal som en gång stapplade så, men som nu flödar så vackert, glittrar ut i rummet. Jag är berusad, inte tal om något annat. Jag märkte det först när jag välte ut ett glas.

Man kan säga vad man vill om att välta ut glas, sånt händer, men man välter inte ut ett vinglas om man inte är berusad. Jag märker det också på min reaktionstid. Hur jag liksom hamnar utanför samtalet, följer det som åskådare till en tennismatch. Försöker flika in något, men hinner inte med. Sitter och förundras över hur fort de talar. De är snabba men framför allt: jag har börjat bli långsam. Jag tar ett viktigt beslut: Jag ska inte dricka mer nu. Häller upp ett glas vatten, är nära att spilla, det skvalpar men klarar sig, skönt.

Om det nu förhåller sig så att jag är fullast ombord på det här bordet så gäller det att dölja detta i möjligaste mån. Jag slutar därför att tala helt. Lika bra eftersom jag börjat sluddra lite smått. Har svårt med vokalerna. Jag sitter tyst och om någon ställer en fråga så svarar jag ar-ti-ku-le-rat. Jag märker hur samtalen vandrar över mitt huvud. Jag hör vad de säger, jag uppfattar orden, men jag kan inte begripa vad det talar om. Jag är riktigt kanonfull, jag. Så måste det absolut vara. Det känns bra! Härlig känsla, det här.

Jag beslutar mig för att gå på toaletten. Jag måste därvidlag komma förbi två människor som sitter runt bordet och jag försöker att hålla mina rörelser så graciösa och nyktra som jag bara kan. Försöker att vara FLINK.

De får inte se att jag är så här berusad. Någon makar på sig och sin stol in mot bordet och jag försöker AR-TI-KU-LE-RAT att säga “det går bra, det går bra”.

Jag vandrar mot toaletten. Försöker att gå rakt, de får inte se mig ragla. Jag ställer mig och kissar. Det hamnar lite utanför, men sånt händer ju. Tittar upp mot spegelbilden framför mig och upptäcker att jag ler. Den människa som ler för sig själv när han kissar är utan tvekan berusad.

Jag skyndar tillbaka ut och siktar mot bordet som jag ser långt där borta. Försöker att gå rakt, upplever att väggarna kommer emot mig på läskigt sätt. Ryggar tillbaka från dem. Jag går som man går på tåg, om ni förstår. Får inte göra bort mig nu, har klarat mig så fint under så lång tid. Kommer till en lite trängre passage och möts av en ung man som ska förbi mig, bort mot toaletterna. Jag lägger på en artig min och tar ett steg åt sidan för att han ska komma fram. Jag upptäcker att han tar samma steg, åt samma håll, för att ge mig plats. Jag ler åt missförståndet, sånt händer ibland, och tar ett kliv åt andra hållet.

Mannen tar återigen exakt samma kliv. Jag tycker att det är lite dråpligt och skrattar till och mannen gör något liknande. Jag bestämmer mig för att stå kvar och sträcker ut handen i en välkomnande gest som säger: “Varsågod att passera mig!”

Döm om min förbluffning när jag upptäcker att han gör exakt samma gest – exakt samtidigt. Nu måste jag skratta högt – herregud, vad vi missförstår varandra. Men när jag leende tar ännu ett bestämt steg åt sidan och märker att han gör samma sak så börjar jag förstå att han vill jävlas med mig. Jag tittar upp, stirrar på honom stint. Och upptäcker att jag ser mig själv. Det är en spegel jag står och gestikulerar mot. Mannen är ingen man, det är jag.

Plötsligt känner jag mig så otroligt korkad. Så liten. Så bortgjord. Och jag kryper ihop, krymper, blir alldeles krum där jag står. Bara ingen såg det där. Bara. Ingen. Såg. Det hinner jag tänka innan jag hör fnissen från mitt bord, och fnissen blir till skratt och jag tänker: ge mig ett hett bad och ett rakblad.


Skriven av: Alex Schulman

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen