Jag har tänkt på dig varje dag, men idag är det första gången som jag kommer på att jag aldrig kommer att få träffa dig. Jag tog aldrig chansen att träffa dig och nu kommer jag aldrig att få chansen att träffa dig.
Du är en själ som aldrig kommer att hitta rätt och jag vill säga förlåt för det...
Jag säger förlåt för det är mitt fel, mitt fel att du hänger löst någonstans och aldrig kommer att bli hel.
Fölåt!
Ibland kan jag trösta mig själv med att, livet och döden "bara är så".
Vissa får chansen att leva, andra får nöja sig med att aldrig ta sitt första andetag.
Men mitt i mitt tröstande så är det alltid en annan tanke som slår mig och som får allt att falla i kras.
Vem är jag för att besluta vem som får chansen till livet och vem som tyvärr får dö?
Vem är jag för att besluta vem som får en kropp, 10 fingrar, 10 tår, känslor och ett hjärta som håller dom vid liv? och den som får nöja sig med en vilsen själ, utan känslor, utan kropp, utan nått som håller dom vid liv?
Allt jag har att säja är..
Förlåt....


/Vasquez